Månadens lärdomar: Februari, 2025
Vad visade den nya kanadensiska studien om cannabis och schizofreni egentligen? Även: Oklara effekter av mobilförbud i brittiska skolor samt mer miljö än arv bakom tatueringar i Danmark.
Innehåll
Cannabis-schizofrenidebatten fick en ny kanadensisk gnista
Undermålig brittisk studie identifierar inga effekter av mobilförbud i skolan
Mer miljö än arv bakom tatueringar i Danmark
Andra studier i korthet
En av fem återfaller i drogutlöst psykos inom två år
Inga till svaga effekter av terapeutiska interventioner för upprepade självskadebeteenden
Ökad risk för självskadebeteende och självmord bland patienter med huvudvärk
Förändrade vårdkontaktmönster innan självskadeepisoder i Danmark
Svag evidens för att ett flertal specifika hälsotillstånd bland mödrar orsakar deras barns autism
Omfattande förekomst av allvarliga psykiatriska tillstånd bland fängelsepopulationer
Cannabis-schizofrenidebatten fick en ny kanadensisk gnista
En het debatt inom psykiatrisk epidemiologi rör frågan om i vilken utsträckning cannabisanvändning påverkar individers risk att utveckla allvarliga psykossjukdomar såsom schizofreni. Epidemiologiska studier har länge visat att förekomsten av schizofreni är förhöjd bland cannabisanvändare, i synnerhet bland storkonsumenter och sådana som konsumerar mer potenta produkter. Däremot är det fortfarande oklart om sambandet är kausalt, det vill säga utgörs av ett orsakssamband, och vilka mekanismer som i sådana fall kan förklara detsamma.
Det är sedan tidigare känt att både cannabisbruk och schizofreni är genetiskt korrelerade, vilket innebär att deras genetiska influenser tenderar att delvis vara överlappande. Beteendegenetiska studier har länge försökt att justera för sådana influenser för att på så vis isolera de potentiellt kausala effekterna av cannabis för schizofreni, men resultaten har varit blandade. I dagsläget saknas tillräckligt rigorösa data för att dra starkare slutsatser om de underliggande mekanismerna bakom korrelationerna (jfr. Gillespie & Kendler, 2020; Johnson et al., 2024).
I väntan på sådana data har andra epidemiologer tillämpat alternativa metoder för att bättre förstå sambandet. Ett populärt exempel på sådana analyser utgörs av studier som undersöker avkriminalisering eller legalisering av cannabis, som ett naturligt experiment. Givet att sambandet mellan cannabisbruk och schizofreni vore kausalt och att liberaliseringar av lagstiftningen ökar tillgängligheten av cannabis i befolkningen bör sådana ändringar rimligtvis även efterföljas av en ökad förekomst av schizofreni.
I en aktuell studie har ett forskarlag genomfört en sådan analys med kanadensiska data. Kanada är ett land som lämpar sig för sådana analyser då de i närtid har avkriminaliserat och legaliserat cannabis.1 I stora delar av landet har de därtill utvecklat storskaliga befolkningsregister som möjliggör för forskare att undersöka hur förändringar i lagstiftningen på individnivå påverkar invånarnas sociala och medicinska utfall i livet.
Daniel Myran, forskare i folkhälsoepidemiologi vid University of Ottawa, och hans kollegor använde befolkningsregister i den kanadensiska provinsen Ontario för att undersöka hur landets lagstiftningsändringar påverkade förekomsten av schizofreni bland provinsens invånare. Studiens fynd presenterades i artikeln "Changes in incident schizophrenia diagnoses associated with cannabis use disorder after cannabis legalization", publicerad i JAMA Network Open.
Forskarna valde inledningsvis att undersöka hur förekomsten av cannabisbruksyndrom (eng. cannabis use disorder, CUD), schizofreni och ospecificerade psykossjukdomar (eng. psychosis not otherwise specified) varierade mellan 2006 och 2022. Uppföljningstiden delades in i tre perioder: före legaliseringen (jan 2006 – nov 2015), liberaliseringsperioden (dec 2015 – sept 2018) och efter legaliseringen (okt 2018 – dec 2022).
Datamaterialet delades in i årliga omgångar, där personer som hade fått en diagnos inom schizofrenispektrumet upp till tio år före varje omgång exkluderades. Även individer som inte var folkbokförda i provinsen den 1 januari det aktuella året eller som saknade sjukvårdsförsäkring upp till tre år innan exkluderades. Efter dessa exkluderingar återstod 9,4 miljoner deltagare i analyserna.
Studien justerade för flera mätbara förväxlingsfaktorer, inklusive ålder, kön, urbanicitet (boende i stor- eller småstad), inkomstnivå i bostadsområdet samt om deltagaren hade invandrat till Kanada efter 1985. Justeringar gjordes även för substansbruksyndrom och psykiatriska tillstånd upp till tre år före varje årlig omgång.
Initialt fann forskarna att förekomsten av cannabisbruksyndrom hade femfaldigats under uppföljningsperioden, från cirka 100 till 500 fall per 100,000 invånare.
Ingen ökning av schizofreni
Överraskande nog ökade inte schizofrenifallen under samma period. Tvärtom minskade förekomsten av schizofrenifall från cirka 70 till 55 per 100 000 invånare. Förekomsten av ospecificerade psykotiska tillstånd fördubblades däremot, från cirka 30 till 60 fall per 100 000 invånare.
Somliga debattörer har, baserat på den ovanstående grafen, avfärdat sambandet mellan cannabisbruksyndrom och schizofreni. Detta kan dock potentiellt vara ett förhastat förhållningssätt. Enligt diagnosmanualen DSM-5 fordrar fastställandet av en schizofrenidiagnos att fysiologiska effekter av substanser och andra medicinska tillstånd kan uteslutas (Tandon et al., 2013). Diagnosen kan därmed bli vansklig att ställa, särskilt då cannabis i större kvantiteter och potenta former kan framkalla psykosgenombrott hos annars friska individer, även om sådana episoder oftast är övergående. Vi vet emellertid ännu inte om eller hur drogutlösta psykoser kan orsaka schizofreni (Hasan et al., 2020).
En möjlig tolkning av ökningen av ospecificerade psykosdiagnoser är att legaliseringen kan ha lett till en ökad förekomst av cannabisinducerade psykoser. Dessa psykoser kan i sin tur delvis fångas upp av de ospecificerade psykosdiagnoserna då det ofta är vanskligt att fastställa schizofrenidiagnoser i dessa fall. Samtidigt behöver detta inte nödvändigtvis innebära att drogutlösta psykoser orsakar schizofreni, men det är en öppen fråga som framtida studier med bättre data kan ge tydligare svar på.
Kvantifiering av sambanden
Forskarna undersökte därefter de årliga sambanden mellan cannabisbruksyndrom och schizofreni. I epidemiologiska studier av det här slaget är det vanligt att forskare intresserar sig för att mäta relativa risker mellan exponeringsgruperna. Ponera att cirka 5 procent av personer med cannabisbruksyndrom utvecklar schizofreni medan motsvarande förekomst bland personer utan cannabisbruksyndrom är 1 procent. Den relativa risken skulle då vara fem gånger högre i gruppen med cannabisbruksyndrom (0,05/0,01=5).
I mer komplexa analyser kan forskare även behöva ta hänsyn till den tid som deltagarna ingår i uppföljningen. I den aktuella studien kunde deltagarna under varje årlig analys antingen emigrera eller i förtid dö, vilket innebar att de inte kunde följas under hela året. I sådana situationer används så kallade hazardkvoter (eng. hazard ratios, HR), vilket förenklat kan sägas mäta de relativa riskerna med hänsyn taget till uppföljningstiden.
Det förelåg inga systematiska skillnader i sambanden mellan cannabisbruksyndrom och schizofreni under uppföljningstiden.
Myran och hans kollegor är emellertid inte primärt intresserade av att undersöka hur legaliseringen har påverkat den totala förekomsten av schizofreni, utan snarare hur antalet schizofrenifall associerade med cannabisbruk har varierat. För att analysera detta har de beräknat ett mått som på engelska kallas population-attributable risk fraction (PARF), vilket definieras enligt följande formel:
där: P_CUD avser andelen schizofrenipatienter med cannabisbruksyndrom och HR hasardkvoten mellan cannabisbruksyndrom och schizofreni, justerat för de ovannämnda förväxlingsfaktorerna. Vad innebär detta mer konkret?
Ett enklare exempel: Ponera att vi beräknar ett PARF-värde på 10 procent. Det skulle innebära att antalet schizofrenifall teoretiskt sett hade kunnat minska med 10 procent om personer med cannabisbruksyndrom haft samma schizofreniförekomst som de utan cannabisbruksyndrom.
Mycket riktigt fann Myran och hans kollegor att cannabis-associerade schizofrenifall, beräknat med PARF-måttet, hade ökat från någon enstaka procent under 2006 till cirka 10 procent under 2022, med motsvarande trend för andra ospecificerade psykostillstånd.
Risk för övertolkning
Såväl massmedia som sociala medier har blivit alarmerade av studiens fynd men det gäller att tolka resultaten väldigt försiktigt. Min kollega Michael Ostacher, professor i psykiatri vid Stanforduniversitetet, noterade på plattformen X att om resultaten vore så pass sensationella som de framställs hade de blivit publicerade i huvudtidskriften JAMA och inte undertidskriften JAMA Network Open.
Det finns åtminstone två skäl att tolka studiens fynd med försiktighet:
[1] PARF antar kausalitet: För att slutsatserna ska vara giltiga fordrar det att de presenterade sambanden mellan cannabisbruksyndrom och schizofreni är kausala, vilket är ett alltför starkt antagande som inte stöds av studiens design. Författarna kunde nämligen inte justera för en mängd relevanta förväxlingsfaktorer, vilket de diskuterar i artikeln (Myran et al., 2025, s. 11):
[…] our PARF estimations are considered valid only assuming all relevant confounders have been identified and adjusted for. We did not have access to several important potential confounders, including individual-level income, educational attainment, family history of mental health disorders, and genetics.
Kausaliteten bör dock inte betraktas som ett binärt fenomen, utan snarare som en kontinuerlig skala där även svaga samband kan ha betydelse. Här bör vi inte enbart fråga oss om det finns ett kausalt samband mellan cannabisbruksyndrom och schizofreni, utan även beakta magnituden av detta samband. Anta exempelvis att den kausala effekten av cannabisbruksyndrom på risken för schizofreni endast motsvarar en hundradel av det uppskattade sambandet. I detta scenario skulle beräkningen av PARF fortfarande vara starkt missvisande, trots att ett kausalt samband faktiskt existerar.
|2] Reell ökning av cannabisbruksyndrom? Det går inte att avgöra i vilken utsträckning ökningen av diagnoser för cannabisbruksyndrom reflekterar en reell ökning eller en ökad benägenhet bland kanadensiska läkare att sätta sådana diagnoser. Författarna noterar att schizofrenidiagnoser i deras material har blivit validerade men nämner inget om motsvarande diagnoser för cannabisbruksyndrom.
I den mån ökningen inte är reell skulle resultaten reflektera annorlunda praxis vid diagnosticering. Det kan naturligtvis vara som så att det både finns en reell ökning och att praxis har förändrats. Tillsammans med den första punkten innebär detta att de presenterade skattningarna med all sannolikhet har blivit rejält överskattade och bör tas med en enorm nypa salt.
Somliga kan dock invända att uppföljningstiden efter legaliseringen är alltför kort för att kunna upptäcka några potentiella effekter på förekomsten av schizofreni, eftersom det kan ta flera år innan schizofreni utvecklas, eller i övrigt är möjlig att diagnosticera i och med krav om iakttagen drogfrihet, som vid beroendesjukdom ofta är svår att upprätthålla vid hög tillgång till rusmedlet. Den möjligheten kan inte uteslutas, och framtida studier kommer sannolikt att vara bättre rustade att undersöka frågeställningen.
Sammanfattningsvis tyder studien på att legaliseringen av cannabis inte ökade förekomsten av diagnosticerad schizofreni under den studerade perioden. Samtidigt var det fler individer, inklusive patienter med schizofreni, som diagnosticerades med cannabisbruksyndrom, vilket inte nödvändigtvis behöver ha orsakats av legaliseringen, även om det är högst troligt givet att tillgänglighet till rusmedel som regel ökar sannolikheten för utveckling av missbruk. Det bör noteras att inget av detta säger oss något om huruvida cannabisbruksyndrom orsakar schizofreni. I vanlig ordning behöver vi tolka fynden mer försiktigt och invänta bättre data för att förstå de underliggande mekanismerna.
Undermålig brittisk studie identifierar inga effekter av mobilförbud i skolan
På senare tid har en debatt blossat upp om i vilken utsträckning den skärmtid som barn exponeras för kan förklara de ökade nivåerna av “psykisk ohälsa” som bland annat har observerats i självskattningsenkäter. Regeringen har bland annat mot bakgrund av detta tillsatt en utredning om att inför mobilförbud i skolan:
Insamling av mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning under hela skoldagen kan ha flera fördelar. Genom att göra en daglig insamling av mobiltelefoner och annan kommunikationsutrustning till norm när det gäller de obligatoriska skolformerna samt fritidshemmet kan t.ex. tillfällena för digitala kränkningar under skoltid komma att minskar. Vidare är det sannolikt positivt för såväl den fysiska och psykiska hälsan som lästiden om skärmtiden minskar. Därmed kan både elevernas lärande och mående gynnas av en mobilfri skola.
Victoria Goodyear, docent i idrottspedagogik vid University of Birmingham, har tillsammans med sina kollegor lett en brittisk studie där de jämförde hur mobilförbud i skolan var associerat med elevers skärmtid och en mängd självskattningsinstrument för psykiatriska tillstånd. Fynden presenterades i artikeln “School phone policies and their association with mental wellbeing, phone use, and social media use (SMART Schools)” som publicerades i The Lancet Regional Health - Europe.
Den aktuella studien hade en tvärsnittsdesign, vilket innebär att eleverna undersöktes vid ett enskilt mättillfälle. I studien ingick det totalt cirka 1200 elever från 30 skolor som var mellan 12 och 15 år gamla. Två tredjedelar av skolorna hade någon form av mobilförbudspolicy där mobilanvändning för rekreationssyften var förbjuden medan den övriga tredjedelen saknade sådana regler.
Intressant nog fann forskarna inga meningsfulla skillnader mellan elever som gick på de två olika typer av skolor vid mätningar av en mängd självskattningsinstrument för depression (PHQ-9), ångest (GAD-7), välmående (WEMWBS) och beteendeproblem i skolan (PBQ). Inte heller förelåg några meningsfulla skillnader i vare sig sömnkvalitet eller fysisk aktivitetsgrad. Elever i skolor med mobilförbud hade i genomsnitt cirka 40 minuter kortare skärmtid under skoltid jämfört med elever i skolor utan sådana regler, men under kvällar och helger skilde sig inte den genomsnittliga skärmtiden mellan grupperna.
Det bör noteras att resultaten bör tolkas försiktigt. Forskarna försökte initialt rekrytera 1245 skolor som hade någon form av mobilförbudspolicy, men av dessa inkluderades endast 20 i studien. De försökte även rekrytera 96 skolor utan sådana regler och inkluderade slutligen 10 av dessa. De inkluderade skolorna skilde sig från de skolor som valde att inte delta i studien, vilket innebär att generaliserbarheten av fynden kan ifrågasättas. Forskarna argumenterar för att de har justerat för en mängd skolegenskaper för att ta hänsyn till de observerade skillnaderna, men det kan fortfarande finnas icke-mätbara faktorer som inte har fångats upp i studien.
Dessutom finns det betydande skillnader mellan skolor med och utan mobilförbud i den aktuella studien, vilket gör det svårt att avgöra huruvida eventuella skillnader i elevernas utfall orsakas av mobilförbudet i sig eller om andra faktorer kan förklara skillnaderna.
Vidare är kategoriseringen av skolor med och utan mobilförbud något missvisande, då 9 av 10 skolor “utan mobilförbud” faktiskt hade någon form av restriktion. I sju av skolorna tilläts mobilanvändning enbart under raster, medan ytterligare två skolor begränsade användningen till specifika platser på skolområdet.
En något egendomlig aspekt av studien är att forskarna hade tillgång till objektiva mått på elevernas skärmtid men de valde trots detta att förlita sig självrapporterade uppgifter. Författarna argumenterade för att de objektiva mätningarna saknade precision och att det fanns många elever vars mobiltelefoner gav orealistiska skattningar (Goodyear et al., 2025, s. 12):
Data were collected from adolescent phones on screen time and social media use; however, we were unable to include these measures in our analyses, due to concerns related to the accuracy of adolescents self-reporting phone and social media data from apps, as well as a high proportion of implausible data. Future studies should explore ways to access for research purposes the data that are available on adolescents’ phones.
En mer teknisk begränsning är att forskarna genomförde ett stort antal hypotesprövningar för att undersöka om det fanns genomsnittliga gruppskillnader i flera olika utfall, utan att korrigera för antalet prövningar. Detta utgör en viktig begränsning då avsaknaden av en sådan korrektion ökar risken för att de felaktigt identifierar slumpmässiga gruppskillnader som inte återspeglar verkliga skillnader.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att mobilförbud i skolan sannolikt inte utgör någon quick fix för att lösa de komplexa problem som vissa elever möter. Samtidigt behöver det genomföras ordentliga studier för att vi ska kunna förstå hur mekanismerna fungerar. Den aktuella studien är dessvärre inte särskilt informativ i det hänseendet.
Mer miljö än arv bakom tatueringar i Danmark
Signe Clemmensen, en relativt nydisputerad forskarassistent i epidemiologi vid Syddansk universitet, försvarade sin doktorsavhandling om sambanden mellan tatueringar och utvecklandet av specifika cancertyper (lymfom och hudcancer) förra året. Inom ramen för sitt avhandlingsarbete etablerade hon ett danskt tvillingregister för studier av tatueringar och dess konsekvenser (Danish Twin Tattoo Cohort). Utifrån det danska tvillingregistret var ambitionen att bjuda in strax över 11 000 tvillingar för att besvara en omfattande enkät. Ungefär hälften av de tillfrågade tvillingarna (51 procent) valde i slutändan att delta i studien.
I en nyligen publicerad studie har Clemmensen och hennes kollegor analyserat datamaterialet för att se hur arv och miljö förklarar individuella skillnader i att tatuera sig. Resultaten redovisas i artikeln “Tattooing is Mainly Cultural: A Representative Twin Study of Tattooing Determinants” som publicerades i tidskriften Behavior Genetics.
Ärftlighetsgraden för en egenskap skattas vanligtvis genom att jämföra samstämmigheten, eller korrelationen, för egenskapen mellan enäggstvillingar och tvåäggstvillingar. Om enäggstvillingar visar högre samstämmighet för den aktuella egenskapen än tvåäggstvillingar, tyder det på att ärftliga faktorer spelar en roll i utvecklingen av egenskapen, eftersom båda tvillinggrupperna delar sin uppväxtmiljö men skiljer sig i genomsnittlig genetisk likhet.2
Clemmensen och hennes kollegor fann emellertid inget starkare stöd för att enäggstvillingar skulle vara mer lika varandra än tvåäggstvillingar när det gäller benägenheten att skaffa tatueringar, oaktat vilka specifika åldrar som de undersökte. Detta tyder på att just denna egenskap inte förefaller påverkas av ärftliga faktorer.
När forskarna testade olika statistiska modeller för att förklara datamaterialet fann de att en modell som exkluderade ärftliga faktorer men inkluderade både delade och unika miljöfaktorer gav den bästa anpassningen. Delade miljöfaktorer utgörs av alla icke-genetiska faktorer som delas av tvillingar inom samma familj och gör dem mer lika varandra i förhållande till utfallet av intresse, vilket i detta fall är benägenheten att skaffa tatueringar. Sådana faktorer kan omfatta socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas uppfostringsstil, gemensamma kamratnätverk och exponeringar för kulturella aktiviteter. Unika miljöfaktorer, å andra sidan, består av samtliga faktorer som särskiljer tvillingarna från varandra och kan omfatta såväl individ-specifika miljöfaktorer som mätfel och slumpmässiga variationer.
I den aktuella studien förklarade delade miljöfaktorer huvuddelen av de individuella skillnaderna i benägenheten att skaffa en tatuering, närmare bestämt 76 procent. De återstående 24 procenten förklarades av unika miljöfaktorer.
Jag måste medge att jag blev tämligen förvånad av de rön som presenterades i artikeln. Generellt sett vet vi att nästan samtliga beteenderelaterade egenskaper förklaras i någon grad av ärftliga faktorer, så pass att det utgör beteendegenetikens första lag. Det finns därtill evidens för att tatuerade individer i genomsnitt skiljer sig från icke-tatuerade på en mängd personlighetsdrag som åtminstone är måttligt ärftliga (jfr. Swami et al., 2012; Skoda et al., 2020).
Mot bakgrund av detta är det viktigt att vi får se något robust replikeringsförsök av fynden innan vi kan dra några starkare slutsatser. Det finns åtminstone tre viktiga metodologiska begränsningar som delvis skulle kunna förklara fynden.
Stort bortfall och skev representativitet. Närmare hälften av de tillfrågade deltagarna valde att inte ingå i studien. Forskarna har försökt att beakta detta genom att vikta materialet. Kortfattat kan man säga att deltagare som tillhör grupper (kön och ålder) med högre bortfallsvärden ges större vikter för att på så vis göra analyserna mer representativa. Detta bygger dock på antagandet att det enbart är kön och ålder som förklarar systematiska skevheter, vilket är ett alltför starkt antagande. Då de oviktade och viktade skattningarna var likartade, tyder det på att viktningen hade begränsad påverkan på resultaten.
Selektionsbias. I inbjudningsbrevet som skickades till de potentiella deltagarna skrev forskarna uttryckligen att syftet var att undersöka effekter av tatueringar, vilket är en rimlig strategi för att säkerställa informerat samtycke. Samtidigt kan man fråga sig om detta påverkade vilka personer som valde att delta i studien.
Tatueringstyp. Tatueringar har blivit allt vanligare, men jag skulle gissa att effekterna möjligtvis skiljer sig beroende på vilken typ av tatuering folk skaffar. Det lär finnas starkare selektionseffekter bland dem som skaffar ansiktstatueringar och andra typer av synliga tatueringar jämfört med dem som väljer mindre tatueringar som enkelt kan döljas. Det är möjligt att det finns starkare ärftliga bidrag till den förstnämnda typen av tatueringar.
Sammanfattningsvis är detta en spännande och tankeväckande studie som sannolikt kommer att öka intresset bland forskare att med mer rigorösa metoder undersöka orsakerna till varför folk skaffar tatueringar. Även om miljön sannolikt spelar en stor roll, förefaller det osannolikt att den är den enda förklaringen.
Andra studier i korthet
En svensk nationell registerstudie fann att en femtedel av de totalt 7 320 patienter som fick en diagnos av drogutlöst psykos mellan 2006 och 2016 återföll inom två år. Återfallen tenderade att involvera samma substanstyp som hade använts vid den första episoden. Det var vanligast med återfall (26 procent) bland de som hade använt cannabis vid den första drogutlösta psykosepisoden, följt av de som hade blandmissbruk (24 procent) och metamfetamin (20 procent).
Bland riskfaktorer för återfall identifierade forskarna bland annat yngre ålder, invandrarbakgrund, adhd, samt sjukfrånvaro på upp till 90 dagar under det föregående året. Drogutlösta psykoser relaterade till cannabis, metamfetamin eller blandmissbruk var därtill associerade med en ökad återfallsrisk jämfört med alkoholinducerad drogutlöst psykos. De flesta av dessa riskfaktorer är sedan tidigare kända, men adhd är en ny faktor i detta sammanhang och behöver replikeras i framtida studier för att säkerställa dess potentiella roll.En systematisk översiktsartikel av 39 randomiserade studier fann inget stöd för att terapeutiska interventioner i genomsnitt kunde minska upprepade självskadebeteenden upp till två år efter randomisering. Inte heller föreföll interventionerna ha haft några effekter på tiden till ett upprepat självskadebeteende, eller depression. Forskarna argumenterade även för att det kunde finnas något förbättrade effekter för deltagare med två eller fler tidigare självskadeepisoder, men detta behöver replikeras då osäkerheten var hög. För övriga utfall var effekterna i bästa fall svaga eller blandade.
Ett danskt forskarlag har med hjälp av befolkningsregisterdata funnit att patienter med huvudvärk (däribland migrän, spänningshuvudvärk, och post-traumatisk huvudvärk) löper två gånger högre risk än friska kontrollpersoner för att ägna sig åt självskadebeteenden och 40 procent högre risk till att dö till följd av självmord. De absoluta riskerna är självfallet låga då en väldigt låg minoritet i patientgruppen drabbas av något av utfallen. Fynden bör följas upp med genetiskt informativa forskningsdesigner som kan indikera huruvida sambanden är i linje med en kausal tolkning eller ej.
Ett annat danskt forskarlag har funnit att patienter med självskadebeteenden uppvisar förändrade kontaktmönster med vården upp till tre månader innan en självskadeepisod. Under denna period tenderar de att ha en förhöjd risk för vårdbehov till följd av yttre skador, inklusive förgiftningar, men även stressrelaterade och psykosomatiska tillstånd. På sikt kan fynden förhoppningsvis bidra till att vårdpersonal bättre klarar av att förutspå vilka patienter som löper ökad risk att utveckla självskadebeteenden och därmed förebygga problemet.
Påverkar mödrars hälsotillstånd under graviditeten deras barns risk att utveckla autism? Den frågan har ett internationellt forskarlag ställt sig, och med hjälp av danska nationella registerdata har de undersökt 236 hälsotillstånd bland mödrar till cirka 1,1 miljoner barn. Efter justering för sociodemografiska faktorer kvarstod 30 hälsotillstånd som var statistiskt signifikant associerade med barnens risk för autism.
Vi vet emellertid att autism i hög grad är ärftligt, och forskare behöver därför justera för genetiska riskfaktorer som både kan förklara mödrarnas förhöjda risk för specifika hälsotillstånd och en ökad förekomst av autismspektrumtillstånd bland deras barn. För att göra detta jämförde forskarna syskon som föddes under perioder då deras mödrar antingen hade ett visst hälsotillstånd, eller inte. På så vis kunde de justera för syskonens gemensamma genetiska risker respektive uppväxtmiljö. Majoriteten av sambanden försvann i syskonjämförelserna, vilket indikerar att mödrarnas hälsotillstånd inte utgör någon starkare orsak till deras barns utveckling av autism.
En uppdaterad systematisk översiktsartikel har undersökt förekomsten av allvarliga psykiatriska tillstånd bland personer som avtjänar fängelsestraff. Forskarna identifierade 131 relevanta publikationer som inkluderade strax under 59 000 deltagare i 43 länder. De fann att 13 procent av deltagarna uppfyllde kriterierna för depression och 4 procent för psykossjukdomar. I specifika analyser av psykossjukdomar framkom det att 1,7 procent uppfyllde kriterierna för bipolär sjukdom och 3,8 procent för schizofrenispektrumtillstånd.
Det är dock viktigt att inte stirra sig blind på dessa skattningar, eftersom analyserna visade att det fanns en stor variation mellan studierna. Detta innebär att medelvärdena inte nödvändigtvis är generaliserbara till alla kontexter. Exempelvis fann forskarna, föga förvånande, att förekomsten av depression i genomsnitt var högre i låg- och medelinkomstländer (17 procent) jämfört med höginkomstländer (11 procent). Mot bakgrund av fynden diskuterar författarna de utmaningar som finns i att möta de omfattande vårdbehoven i fängelsepopulationer och betonar vikten av samverkan mellan kriminalvård och akademi.
Sedan 2001 har cannabis varit avkriminaliserat för medicinskt bruk i Kanada. Inledningsvis var användningen strikt reglerad och begränsad till patienter med kroniska fysiska sjukdomar. Tretton år senare lättades restriktionerna och det blev upp till den behandlande läkaren att avgöra vilka patienter som skulle få tillgång till medicinsk cannabis. I slutet av det efterkommande året tillkännagav den kanadensiska regeringen sin avsikt att inom en överskådlig framtid legalisera cannabis även för icke-medicinskt bruk. Detta resulterade i en kraftig ökning av tillgången på cannabis, framförallt på illegala och oreglerade marknadsplatser. Efter ett antal mindre lyckade försök att begränsa utvecklingen med den illegala försäljningen legaliserades cannabis 2018.