Månadens lärdomar: April, 2025
Djupdykning i två norska studier om hur utbildning går i arv mellan föräldrar och barn, samt om svårigheten att tolka förändringar i genomsnittligt IQ bland unga män som genomgår mönstring.
I den här serien sammanfattar jag ett antal intressanta studier som har publicerats inom beteendegenetik och psykiatrisk epidemiologi under den senaste månaden. Om du uppskattar innehållet får du gärna dela det med dina vänner och kollegor, eller “gilla-markera” det på Substack för att bidra till dess spridning. Låt fler ta del av de senaste rönen!
Djupdykningar
Varför går utbildning i arv mellan generationer i Norge?
Begränsad jämförbarhet av intelligensmätningar över tid bland mönstrande norrmän
Nyheter i korthet
Barns neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte relaterade till moderns läkemedelsbehandling för adhd under graviditeten
Nästan 2 procent av svenska ungdomar rapporterar att de har använt psykedeliska substanser
Rökavvänjningsläkemedlet vareniklin är effektivt för att minska vejping bland unga vuxna
Irritabilitet hos små barn förklaras i huvudsak av tidsstabila ärftliga faktorer och åldersspecifika miljöinfluenser
Trikotillomani (impulsivt hårplockande) diagnostiserat hos fler än 1 000 svenskar
Varför går utbildning i arv mellan generationer i Norge?
Under det föregående året skrev jag en serie inlägg i fem delar med titeln ”Skolan och dess bortglömda genetiska komponent”, där jag bland annat presenterade hur tvillingstudier har använts för att studera de relativa bidragen av genetiskt arv och miljöfaktorer på utbildningsnivå, tidiga skolprestationer, och utbildningsval. Därtill presenterade jag de största molekylärgenetiska studierna på området, där forskare har identifierat vilka specifika genvarianter som är associerade med utbildningsnivå.
Ni som har följt serien vet att ärftlighetsbegreppet är ett populationsspecifikt mått som anger andelen av de individuella skillnaderna i ett givet utfall i den studerade populationen som kan tillskrivas genetiska faktorer. När jag är ute och föreläser om beteendegenetik noterar jag att många feltolkar ärftlighetsskattningar för givna utfall som en form av sannolikhetsskattning för att utfallet av intresse ska gå i arv mellan föräldrar och barn. Beteendegenetiska studier inom utbildningsområdet har emellertid mestadels baserats på tvillingdesigner, vilket innebär att de enbart har studerat hur det genetiska arvet i kombination med miljö- och slumpfaktorer påverkar individuella skillnader i utbildningsutfall inom samma generation (mellan tvillingar). Det har således funnits bristfällig evidens för hur mekanismerna ser ut mellan generationer.
Vi vet att elever med högre utbildade föräldrar tenderar att prestera bättre i skolan än sina klasskamrater, men varför är det så? Ser man till skoldebatterna som har förts under de senaste årtiondena har de nästan uteslutande fokuserat på olika typer av miljömekanismer; från att barn till föräldrar med högre utbildning har tillgång till fler böcker i hemmet, till att de får bättre tillgång till läxhjälp och förvärvar högre kulturellt kapital genom att bli exponerade för berikande kulturella aktiviteter.
Jag betvivlar inte att det föreligger sådana korrelationer men den analysen är oerhört rudimentär då den inte beaktar ärftliga faktorer som bidrar till att förklara såväl föräldrarnas utbildningsnivå, som många av de miljöfaktorer som barnen sedermera blir exponerade för. Det problematiska med att ignorera ärftliga faktorer är att vi får en skev föreställning om att den intergenerationella (mellan generationer) effekten av utbildning uteslutande förklaras av miljöfaktorer.
Miljöfaktorer är naturligtvis centrala för utbildningsutfall bland elever, men hur pass mycket av den intergenerationella effekten förklarar dem egentligen? Vi har inte haft några bra svar på den frågan. Häromveckan publicerade emellertid ett forskarlag som leddes av psykologidocenterna Elsje van Bergen, verksam vid Fria universitetet Amsterdam (Vrije Universiteit Amsterdam), och Fartein Ask Torvik, verksam vid det norska Folkhälsoinstitutet, preprint-artikeln1 “Why educational inequality runs in families: Genetics matter more than environment”.
Författarna hade tillgång till norska befolkningsdata och kunde därigenom identifiera samtliga barn som var födda mellan 1994 och 2011 i landet samt var bosatta i landet i slutet av året då de fyllde 15 år. Barnens skolprestationer mättes med hjälp av standardiserade prov i norsk läsförståelse, engelska och matematik. Proven genomfördes vid tre tillfällen då barnen var mellan cirka 10 till 14 år gamla.
Forskarlaget började med att räkna om betygen för att kunna jämföra prestationer mellan olika ämnen och årskurser. Mer tekniskt uttryckt standardiserade de resultaten, vilket innebär att genomsnittet sattes till noll och att varje elevs resultat uttrycktes i standardavvikelseenheter. Det är ett sätt att visa på hur långt ifrån genomsnittet ett resultat ligger. Exempelvis innebär ett värde på +1 att eleven presterade bättre än cirka 84 procent av övriga elever, och +2 att eleven presterade bättre än ungefär 97,5 procent. På motsvarande vis innebär –1 och –2 att den aktuella eleven presterade sämre än ungefär 84 respektive 97,5 procent av eleverna i materialet.
I den första deskriptiva (beskrivande) analysen undersökte författarna könsskillnader i skolprestationerna. De fann att några genomsnittliga könsskillnader i prestationerna var, om något, försumbara (Cohen’s d = 0,02).
Det fanns desto större skillnader mellan barn vars föräldrar hade olika utbildningsbakgrunder. Bland de barn som hade minst en förälder med avancerad universitetsexamen (masterexamen, eller högre) presterade cirka 74 procent bättre än det nationella medelvärdet (den streckade vertikala linjen). Bland barn vars föräldrar saknade gymnasial kompetens var det i stället 70 procent som presterade under samma medelvärde.
Sambandet mellan föräldrarnas utbildningsnivå och barnens skolprestationer var medelstarkt (r=0,32), vilket i konkreta termer innebär att utbildningsnivån förklarade cirka 10 procent av variationen i barnens prestationer (0,32²=0,10). Även om vi antar att hela detta samband vore kausalt, skulle det innebära att vi enbart skulle kunna påverka omkring en tiondel av barns skolprestationer genom att förändra deras föräldrars resurser och beteenden med olika typer av insatser.
Ask Torviks forskargrupp har under lång tid intresserat sig för att undersöka intergenerationella processer, såsom hur utbildning överförs mellan generationer, med hjälp av avancerade beteendegenetiska metoder. Under de senaste åren har de utvecklat en egen statistisk modell som baseras på den traditionella barn-till-tvillingar-designen (engelska children-of-twins design).2
Syftet med designen är att utvidga den klassiska tvillingdesignen till att även omfatta tvillingars barn. På så vis kan forskarna undersöka samband mellan egenskaper hos föräldrar och barn och samtidigt dela upp sambanden i de relativa bidragen från genetiskt arv, miljöfaktorer på utvidgad familjenivå (som delas av föräldrar och deras syskon, alltså barnens mostrar, fastrar, morbröder och farbröder) samt miljöfaktorer som delas inom kärnfamiljen, mellan föräldrar och barn.
Den specifika modell som Ask Torviks forskargrupp har utvecklat skiljer sig från den klassiska barn-till-tvillingar-designen på flera sätt, inte minst genom att den även inkluderar föräldrar som är helsyskon men inte tvillingar, i syfte att öka såväl den statistiska styrkan (för att på så vis få mer precisa skattningar) och generaliserbarheten av fynden. De inkluderar därtill föräldrarnas partner, alltså barnens andra biologiska förälder, vilket möjliggör korrigering för icke-slumpmässig parning, något jag har diskuterat i det här inlägget.
Korrelationerna mellan föräldrars utbildningslängd och deras barns skolprestationer uppvisar likartade mönster (r=0,29-0,33), oaktat om föräldrarna hade ett tvillingsyskon, eller icke-tvillingsyskon.
Vid analys av korrelationer mellan barnen och deras föräldrars syskon (så kallade avunkulära korrelationer [eng. avuncular correlations]) framträder dock ett anmärkningsvärt mönster. När förälderns syskon är en enäggstvilling motsvarar den skattade korrelationen (r=0,31) den mellan förälder och barn. En renodlad genetisk förklaringsmodell skulle förutspå att korrelationen mellan barn och förälderns tvåäggstvilling, eller icke-tvillingsyskon, borde vara ungefär hälften så stark, då dessa släktingar i genomsnitt delar hälften av sina genetiska skillnader, medan enäggstvillingar praktiskt taget delar samtliga genetiska skillnader.
Grafen visar emellertid att de avunkulära korrelationerna mellan barn och deras föräldrars syskon som inte är enäggstvillingar faktiskt är starkare (r=0,19-0,21) än vad en renodlad genetisk modell skulle förutspå (r=0,31/2=0,155). Detta resultat indikerar att miljöfaktorer inom den utvidgade familjen har en betydande inverkan på sambandet mellan föräldrars utbildningslängd och deras barns skolprestationer.
De relativa bidragen och icke-slumpmässig parning
Efter att forskarna hade analyserat sina data med den komplexa statistiska modellen fann de att sambandet mellan föräldrars utbildningsnivå och barnens skolprestationer till 68 procent kunde förklaras av ärftliga faktorer (0,212/0,31=0,684).
Överraskande nog visade det sig att miljöfaktorer som fanns på den utvidgade familjenivån, alltså sådant som delas av till exempel kusiner snarare än bara syskon, förklarade en större andel av samma samband än miljöfaktorer som delas inom den närmaste familjen (20 procent jämfört med 12 procent).
Författarna varnar dock för att övertolka dessa fynd då deras modell saknar förmågan att fånga upp relevanta miljöfaktorer inom den närmaste familjen som inte direkt är kopplade till föräldrarnas utbildningsnivå:
However, the extended-family effect may also signal risk and protective factors within the nuclear family that are not captured by parental attainment alone. In that case, the extended-family effect may not fully reflect direct influence from relatives beyond the parents, but rather signal the level of cultural, social, and economic capital within the nuclear family. In that case, extended family attainment functions as a proxy for unmeasured resources in the immediate family, and the extended-family effect would be reduced if other relevant parental traits are included.
Modellen visade därtill att en betydande andel av dessa influenser förklarades av faktorer som överfördes via den andra biologiska föräldern (eng. co-parent), vilket understryker hur viktig icke-slumpmässig parbildning är för såväl genetiska som miljömässiga bidrag.
Vilka lärdomar kan vi dra av den aktuella studien?
Författarna fann inledningsvis att cirka 10 procent av barnens skolprestationer kunde förklaras av föräldrarnas utbildningsnivå. Strax över två tredjedelar (68 procent) av detta samband visade sig emellertid bero på ärftliga faktorer. Den enligt modellen kausala effekten av föräldrarnas utbildningsnivå förklarade endast omkring 1 procent av barnens skolprestationer. Även om vi hade antagit att miljöpåverkan på den utvidgade familjenivån helt felaktigt hade överskattat relevanta miljöfaktorer inom den närmaste familjen skulle denna skattning öka till maximalt cirka 3 procent.
Detta kan enligt författarna förklara varför insatser som syftar till att förbättra elevers skolprestationer genom att förändra föräldrars beteenden, exempelvis genom att de ska läsa mer tillsammans med sina barn eller hjälpa dem med läxorna, inte har varit särskilt framgångsrika.
Det är viktigt att understryka att detta inte innebär att miljöfaktorers betydelse för elevers skolprestationer är försumbar. Den aktuella studien fokuserar på en avgränsad mekanism, nämligen varför föräldrar med högre utbildningsnivå tenderar att få barn som presterar bättre i skolan. Samtidigt påverkas skolprestationer av en rad andra miljömässiga och genetiska faktorer som inte är direkt kopplade till föräldrarnas utbildningsnivå. Faktum är att merparten av de faktorer som förklarar barnens skolresultat tycks vara oberoende av föräldrarnas utbildningsbakgrund, vilket utgör ett av studiens viktigare bidrag. För att identifiera vilka specifika miljöfaktorer som är mest centrala krävs fortsatt beteendegenetisk forskning som kan isolera dessa genom att justera för ärftliga faktorer.
Begränsad jämförbarhet av intelligensmätningar över tid bland mönstrande norrmän
För en tid sedan skrev jag ett längre, översiktligt inlägg där jag beskrev intelligensbegreppet och redogjorde för hur intelligenskvoten (IQ) beräknas. När jag är ute och föreläser om intelligens får jag påfallande ofta frågan om huruvida vi människor har blivit mer eller mindre intelligenta över tid. Det är ingen lätt fråga att besvara.
Under större delen av 1900-talet noterades det av flertal forskare att yngre generationer i utvecklade länder i genomsnitt presterar bättre på intelligenstester än äldre generationer. Det här fenomenet kom att benämnas Flynn-effekten, efter James Flynn (1934–2020), en nyzeeländsk psykolog som under 1980-talet sammanställde evidensen för stegringen av IQ-resultaten över tid och därmed kom att förknippas med fenomenet (Flynn, 1987). Senare forskning har emellertid visat att Flynn-effekten kom att avta och i många fall började reverseras under 1980-talet och framåt. Den observerade tillbakagången av IQ-resultat har bland annat replikerats bland mönstrande män i nordiska länder (Sundet et al., 2004; Teasdale & Owen, 2008; Dutton & Lynn, 2013), där yngre generationer började prestera sämre på IQ-testerna än äldre generationer.
För ett antal år sedan ville de norska nationalekonomerna Bernt Bratsberg och Ole Røgeberg, båda verksamma vid Frischcentret i Oslo, undersöka om den tidigare ökningen och den senare nedgången i prestationer på intelligenstester bland mönstrande män i Norge utgjorde verkliga kausala trender där de orsakades av miljöfaktorer, eller om de snarare kunde förklaras av riskfaktorer som delades inom familjer. Resultatet av deras undersökning presenterades i artikeln “Flynn effect and its reversal are both environmentally caused” som publicerades 2018 i tidskriften PNAS.
Författarna identifierade samtliga mönstrande i landet som var födda mellan 1962 och 1991, vilket omfattade cirka 818 000 deltagare. Av dessa hade cirka 737 000, eller 90 procent, ett giltigt resultat från intelligenstestet. Deltagare som saknade sådana data exkluderades från de huvudsakliga analyserna. Därtill exkluderades personer med invandrarbakgrund, eftersom datakvaliteten på relevanta variabler såsom familjestorlek och födelseordning tenderar att vara mer begränsad i denna grupp. När författarna beräknade varje årskulls genomsnittliga resultat på intelligenstestet fann de mycket riktigt en tydlig uppgång fram till 1975, följt av en lika tydlig nedgång fram till den yngsta födelsekohorten.
För att ta reda på om trenderna var oberoende av riskfaktorer på familjenivå valde författarna att jämföra prestationer på intelligenstestet mellan samtliga bröder i datamaterialet som var födda under olika år. Syskonjämförelser av det här slaget gör det möjligt för forskare att kontrollera för samtliga faktorer som delas mellan bröder inom samma familjer, vilket kan inkludera deras uppväxtmiljö samt i genomsnitt hälften av deras genetiska skillnader. Om trenderna kvarstår även i dessa jämförelser talar det för att de inte till fullo kan förklaras av familjära faktorer.
Författarna genomförde tre olika inomfamiljsanalyser med sina data. I den första analysen inkluderades samtliga familjer, vilket visas i panelen A i det nedanstående diagrammet. Den gröna streckade linjen visar hur det genomsnittliga resultatet på intelligenstestet förändrades mellan olika födelsekohorter, baserat på den förstfödda sonen i varje familj. Detta är en analys mellan familjer och speglar hur nivåerna har förändrats över tid utan att ta hänsyn till faktorer som delvis delas av syskon, såsom genetik och uppväxtmiljö.
De röda punkterna visar i stället skattningar för varje födelsekohort, baserade på en modell som jämför syskon födda olika år inom samma familj. Det kan låta tekniskt, men tolkningen är relativt enkel. Den lodräta axeln visar antalet IQ-poäng varje födelsekohort i genomsnitt skiljer sig från dem som föddes år 1975. Forskarna valde 1975 som referensår eftersom det var den kohort som i genomsnitt presterade bäst på testet, efter en lång uppgång men innan nedgången i resultaten tog vid. Den första röda punkten gäller således personer födda 1962 och visar att ett syskon fött detta år i genomsnitt presterade tre poäng lägre än sitt syskon fött 1975.
Generellt sett följer skattningarna inom familjer, alltså de röda punkterna, den uppåtgående trenden fram till 1975 ganska väl. Däremot är skillnaderna betydligt svagare under den nedåtgående perioden efter 1975, jämfört med de förändringar mellan familjer som den gröna linjen visar.
Författarna ville undersöka huruvida de senare resultaten kunde tillskrivas födelseordningseffekter. De valde därför att i en separat analys enbart inkludera de två förstfödda syskonen ur varje familj i deras datamaterial (Panel B i den ovanstående diagrammet). Skattningarna blev förvisso något bättre men en betydande diskrepans kvarstod mellan de röda punkterna och den gröna linjen för de som föddes efter 1980.
För att förstå det senare fyndet undersökte författarna hur bortfallet i datamaterialet var fördelat. Det visade sig att andelen deltagare som saknade ett giltigt resultat från intelligenstestet ökade markant bland de yngre kohorterna, från 7 procent för dem som var födda 1980 till 17 procent för dem som var födda 1991.
Bortfall som uppstår av slumpmässiga skäl bidrar till att skattningarna blir mer osäkra då forskare får förlita sig på mindre urval. I det här fallet visade det sig att det även fanns systematiska skäl till det ökade bortfallet bland de senare födda kohorterna. Sannolikheten att ha en yngre broder som saknade giltiga data från intelligenstestet ökade markant bland deltagare som hade presterat sämre på intelligenstestet. Strax under en tredjedel av deltagarna födda mellan 1987 och 1991, vars äldre bröder hade fått ett lågt IQ-resultat på 70 poäng, saknade själva data från intelligenstestet. Bland dem vars bröder hade fått ett högre resultat på 100 poäng var motsvarande andel mindre än hälften så hög.
För att ta hänsyn till denna snedvridning utvecklade forskarna en komplex statistisk modell som inte enbart förklarade resultaten hos dem som ingick i materialet, utan även beaktade de deltagare som av olika skäl saknades. I stället för att anta att bortfallet är jämnt fördelat utnyttjar metoden data från både fullständiga och ofullständiga brödrapar för att justera beräkningarna.3 På så vis kunde de ta höjd för att sannolikheten att saknas i materialet hängde ihop med just kognitiv förmåga, och att detta mönster förändrades över tid.
När forskarna tillämpade modellen fann de att inom-familjsskattningarna följde såväl ökningen av det genomsnittliga IQ-värdet fram till 1975, som den efterkommande minskningen (Panel C i Figur 2 ovan). Vi bör dock tolka detta med viss försiktighet då den komplexa modellen baseras på tämligen starka antaganden och ännu inte har replikerats i andra sammanhang.
Är jämförelserna ens meningsfulla?
Vad som orsakat Flynn-effekten och dess förmodade vändning är en omdiskuterad fråga inom fältet. Innan vi kan fokusera på orsakerna till dessa trender måste vi försäkra oss om att det är meningsfullt att jämföra IQ-nivåer över tid. Det förutsätter nämligen att de IQ-tester som administrerats faktiskt mäter samma sak vid olika tidpunkter. Är det verkligen så?
Morten Nordmo, docent i ledarskap och organisatoriskt beteende vid Handelshögskolan BI i Oslo, och hans kollegor ifrågasätter detta i en ny artikel, “Reevaluating the Flynn effect, and the reversal: Temporal trends and measurement invariance in Norwegian armed forces intelligence scores”, som publicerades i tidskriften Intelligence.
Författarna återvände till det norska mönstringsregistret för att gräva djupare i hur prestationerna på de tre deltester som mätte mönsterigenkänning samt språkliga och matematiska förmågor, och som låg till grund för de genomsnittliga IQ-poängen, hade utvecklats över tid.
Det norska mönstringsregistret inkluderar sammanvägda IQ-mått för majoriteten av de mönstrande över flera decennier. En klar fördel är att testet inte har ändrats över tid och det bör av det skälet rimligtvis fånga upp samma typ av förmågor över tid.
Registret är däremot begränsat av det faktumet att resultaten för deltesterna ännu inte har digitaliserats för ett flertal år. Representativa data för deltesterna finns tillgängliga för året 1957, samt för samtliga år mellan 1993 och 2017. Utöver dessa data fick forskarna tillgång till deltestdata för ett urval av de mönstrande mellan 1975 och 1979. De bedömde att denna senare grupp utgjorde något av ett slumpmässigt urval av samtliga mönstrande, då den genomsnittliga summan av deltestresultaten inte skilde sig nämnvärt från genomsnittliga IQ-värden som mättes under de aktuella åren.
Hur mäts IQ?
Innan vi fördjupar oss i studiens fynd är det viktigt att vi fräschar upp minnet kring hur intelligens mäts, vilket jag redogjorde för i mitt tidigare inlägg. Intelligens är en så kallad latent variabel, då den inte är direkt mätbar utan måste mätas indirekt genom att undersöka hur dess indikatorer, det vill säga mätningar av specifika förmågor eller "deltester", är korrelerade med varandra. Indikatorerna kallas i sin tur manifesta variabler, då de, till skillnad från intelligens, är direkt mätbara.
Personer som presterar väl på ett visst deltest tenderar också att prestera väl på andra deltester, vilket resulterar i positiva korrelationer dem emellan. Genomgående starka korrelationer mellan flera deltester tyder i sin tur på att det finns en bakomliggande faktor, eller generell intelligens (förkortas g) om man så vill, som förklarar prestationerna på ett flertal kognitiva (tankemässiga) tester. Varje deltest mäts med en viss mängd mätfel, vilka fångas upp i modellen av ε1-ε3 i figuren nedan.
Olika utvecklingar för specifika indikatorer
Om Flynn-effekten drivs av ökad intelligens förväntar vi oss mot bakgrund av det ovanstående att ökningarna i prestationer ska återfinnas bland samtliga deltester. Nordmo och hans kollegor fann emellertid inget stöd för att så var fallet.
Om vi fokuserar på perioden för Flynn-effekten (1957–1993)4 i grafen nedan framgår det att förbättringarna i de specifika förmågorna inte var jämnt fördelade. Prestationerna i mönsterigenkänning hade i genomsnitt ökat med 17 till 20 enheter, medan motsvarande ökning för språkliga förmågor uppgick till ungefär hälften. De matematiska förmågorna hade knappt förbättrats under samma period. Med andra ord var det inte intelligensen i sig som hade ökat, då det rimligtvis borde ha resulterat i likvärdiga förbättringar i samtliga deltester.
Under den efterföljande perioden för den omvända Flynn-effekten (1993-2008), noterade forskarna på liknande sätt att minskningarna i förmågor inte heller var jämnt fördelade. Det fanns tydliga nedgångar i både språkliga och matematiska förmågor, medan medelvärdet för mönsterigenkänning i stort sett förblev stabilt över tid. Om den generella intelligensen faktiskt hade minskat, skulle vi ha förväntat oss likartade nedgångar i samtliga deltester. I Norge förefaller dock både ökningen och minskningen ha varit specifik för vissa förmågor snarare än generell.
En gemensam måttstock
Psykometri är läran om psykologiska mätningar av mänskliga beteenden och egenskaper, såsom intelligens. Nordmo och hans kollegor tillämpade en mängd psykometriska tester på sina data för att undersöka huruvida de observerade genomsnittliga skillnaderna i IQ-poäng över tid kunde förklaras av reella förändringar i populationens intelligensnivå eller om de berodde på andra faktorer.
Trots att samma intelligenstest användes över den långa tidsperioden kan samhälleliga förändringar, eller ökad testvana i befolkningen, förklara de genomsnittliga skillnaderna även om intelligensnivån i sig vore konstant över tid. Testresultaten skulle i sådana fall reflektera de förstnämnda faktorerna snarare än verkliga skillnader i individernas kognitiva förmågor över tid.
Ett krav för att kunna jämföra IQ över tid är att testet förklarar deltesterna på ett likvärdigt sätt vid olika tidpunkter. Mer tekniskt uttryckt måste den statistiska modellen uppvisa metrisk invarians. Om IQ är mycket starkt korrelerat med en av indikatorerna bland dem som genomgick testet 1957, men svagt korrelerat med samma indikator bland dem som testades 1993, tyder det på att den bakomliggande faktorn har förändrats i sin natur och inte enbart i sitt medelvärde.
I den faktoranalytiska modellen används begreppet faktorladdning (eng. factor loading) för att beskriva styrkan i sambandet mellan den bakomliggande faktorn (IQ) och dess specifika indikatorer. I grafen nedan har Nordmo och hans kollegor visualiserat faktorladdningarna för varje enskild indikator över tid. Den streckade linjen vid 2008 markerar året innan antagningen till mönstringen blev mer selektiv i Norge.
Vid en första anblick kan de tidsmässiga variationerna i faktorladdningarna framstå som betydande, men det är viktigt att notera att y-axeln är avkortad, vilket förstärker intrycket av skillnader över tid. När forskarna formellt testade för metrisk invarians fann de att faktorladdningarna för figurigenkänning och språkliga förmågor varierade i betydande grad mellan 1957 och 1993, medan motsvarande faktorladdningar för matematiska förmågor var relativt konstanta under samma period. Mellan 1993 och 2017 kunde forskarna däremot inte påvisa några signifikanta skillnader, vilket stärker möjligheten att jämföra IQ över tid under denna senare period.
För att kunna genomföra sådana jämförelser krävs emellertid också att den skalära invariansen är uppfylld. Väldigt förenklat innebär detta att indikatorernas medelvärden, efter justering för IQ, ska vara konstanta över tid. Tanken är att två personer med samma genomsnittlig IQ-nivå bör få samma resultat på ett givet deltest, oaktat om de mönstrade 1957 eller 2017. Nordmo och hans kollegor fann genomgående mycket svagt stöd för skalär invarians i sina data. Det är således vanskligt att dra några starkare slutsatser om det faktiskt är IQ-nivån inom befolkningen som har varierat eller om det istället kan förklaras av andra faktorer.
Flynn-effekten och dess omvändning är komplex
Den aktuella studien bidrar till en mer nyanserad förståelse av Flynn-effekten och dess omvändning. Resultaten tyder på att förändringar i testresultat över tid inte enkelt kan tolkas som entydiga ökningar eller minskningar av generell intelligens i befolkningen. Om fynden stämmer verkar både ökningar och minskningar delvis kunna förklaras av en kombination av förändringar i vad testet mäter över tid samt en ökad kognitiv specialisering.
Under perioden 1957 till 1993 observerade författarna att IQ-testpoängen ökade, i synnerhet i mått på flytande intelligens, vilket avser förmågan att lösa nya problem och upptäcka mönster utan att förlita sig på tidigare kunskap. Kristalliserad intelligens, vilket i stället handlar om inlärd kunskap såsom språkförståelse och numeriska färdigheter, visade däremot på en stagnerande trend. Författarna föreslår att förbättringarna i flytande intelligens kan förklaras av teorin om sociala multiplikatorer (Dickens och Flynn, 2001), enligt vilken kognitivt stimulerande samhällsförhållanden antas bidra till en gynnsam utveckling av vissa problemlösningsförmågor. Inom denna teori antas mer intelligenta individer genom social interaktion, gemensamma resurser, och delad kunskap skapa miljöer som stimulerar kognitiv utveckling hos andra. En ökad förtrogenhet med standardiserade provsituationer, som blev allt vanligare i skolor under den senare delen av 1900-talet, kan, enligt författarnas förmenande, också ha bidragit till denna utveckling. Det bör dock betonas att dessa förklaringar utgör hypoteser och har inte empiriskt testats för i den aktuella studien.
Efter 1993 inleddes en period där intelligenspoängen minskade, särskilt på deltest som mäter kristalliserad intelligens, såsom matematiska och språkliga förmågor. Då matematik även involverar flytande intelligens, bedömer författarna att de observerade förändringarna sannolikt återspeglar samhälleliga faktorer, och då i synnerhet utbildningsreformer som minskat betoningen på manuell aritmetik till förmån för digitala hjälpmedel. På liknande sätt antas reduktionen av språkliga förmågor bero på att testet innehåller ålderdomliga ord och begrepp som yngre generationer i mindre utsträckning är bekanta med. Även om dessa förklaringar är välgrundade, bör det betonas att de inte har empiriskt prövats i den aktuella studien.
Det är därtill viktigt att tolka resultaten med en viss försiktighet. Data från ett större antal år är ännu inte tillgängliga, bortfall i urvalet har inte systematiskt analyserats (jfr. Bratsberg & Røgeberg, 2018), och fynden är inte replikerade i andra populationer. Det vore exempelvis intressant att se om fynden kan replikeras i det svenska värnpliktsregistret.5
Implikationer för beteendegenetiska studier
Om vi ponerar att resultaten stämmer, innebär det att fynden har viktiga implikationer för beteendegenetiska studier som undersöker intelligens vid olika tidpunkter. Om testernas egenskaper förändras kan skattningar av genetiska och miljömässiga bidrag påverkas. Exempelvis kan en observerad förändring i ärftligheten för intelligens bero på förändrade mätegenskaper snarare än verkliga förändringar i dess genetiska influenser. Tvilling- och familjestudier som jämför släktingar från olika födelsekohorter riskerar på liknande vis att dra felaktiga slutsatser om de inte beaktar hur intelligens har mätts vid olika tidpunkter.
Sammanfattningsvis pekar studien på att förändringar i IQ-poäng över tid inte utan vidare kan tolkas som belägg för ökningar, eller minskningar i generell intelligens. I stället krävs en försiktig tolkning där både förändrade testegenskaper, samhälleliga faktorer, och potentiella faktiska förändringar i kognitiv förmåga beaktas. För att klarlägga dessa samband behövs fortsatt empirisk forskning.
Nyheter i korthet
En registerbaserad studie som inkluderade över 860 000 barn födda i Sverige mellan 2008 och 2017 har återigen visat att barn vars mödrar behandlades med läkemedel för adhd under graviditeten själva inte löpte en ökad risk att utveckla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom adhd eller autismspektrumtillstånd. Forskargruppen hade tidigare rapporterat liknande resultat i Danmark, vilket stärker förtroendet för att resultaten är tillförlitliga. Då analyserna genomfördes på ett liknande sätt i båda länderna kunde forskarna därutöver slå samman resultaten för att få mer tillförlitliga skattningar.
Om något tydde resultaten på att barn till mödrar som behandlats med läkemedel för adhd under graviditeten marginellt uppvisade lägre risker att utveckla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Effektstorlekarna var dock små och sambanden saknade statistisk signifikans, vilket innebär att resultaten inte kan tolkas som ett tydligt stöd för någon skyddande effekt. Samtidigt finns det inget som tyder på att läkemedelsbehandlingarna i sig skulle ha negativa långsiktiga effekter på barnens risker att utveckla neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Författarna argumenterar för att det är viktigt att fynden inkorporeras i kliniska riktlinjer och når ut till väntande mödrar med adhd för att minska deras potentiella oroskänslor under graviditeten.Ett svenskt forskarlag har, med hjälp av data från CAN:s (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) senaste enkätundersökning bland elever i årskurs 9 och 11, funnit att 1,9 procent av deltagarna har använt psykedeliska substanser. En enklare analys visade ett samband mellan användning av psykedeliska substanser och högre nivåer av ångestsymtom, men författarna argumenterar för att det nämnda sambandet huvudsakligen förklaras av att användarna rapporterade högre nivåer av neuroticism.6
Då studien har en tvärsnittsdesign går det emellertid varken att dra slutsatser om riktningen i sambandet, det vill säga om ångestsymtom förklarar användning av psykedeliska substanser eller tvärtom, eller om eventuella mediationseffekter, såsom huruvida neuroticism förklarar det nämnda sambandet. Därutöver kan man tänka sig att många som använder psykedeliska substanser återfinns bland bortfallen, trots att en relativt hög andel (79 procent) av de tillfrågade eleverna besvarade enkäten. Mer forskning behövs onekligen på området.Användningen av e-cigaretter, eller “vejping”, har markant ökat under de senaste åren, inte minst bland ungdomar och unga vuxna (se exempelvis CAN:s mätningar). En ny randomiserad studie genomförd i USA har undersökt hur kliniker på bästa vis kan hjälpa unga vuxna att avstå från att vejpa. I studien ingick totalt 261 deltagare mellan åldrarna 16 och 25 år som blev randomiserade till tre grupper:
(1) Experimentgruppen fick 12 veckors behandling med rökavvänjningsläkemedlet vareniklin som minskar nikotinabstinens i kombination med veckovisa stödsamtal och sms-stöd för att sluta vejpa.
(2) Placebo: Fick i likhet med experimentgruppen både rådgivningssamtal och sms-stöd men med verkningslöst läkemedel.
(3) Förbättrad sedvanlig vård: Fick enbart tillgång till sms-stödet.
Forskarna såg att vareniklin hade tydlig effekt. Efter tolv veckor var över hälften av deltagarna i experimentgruppen, 51 procent, helt fria från e-cigaretter, jämfört med 14 procent i placebogruppen och 6 procent i gruppen som enbart fick sms-stöd. Effekten höll i sig även efter 24 veckor, då 28 procent i experimentgruppen fortfarande inte hade återgått till användning, jämfört med upp till 7 procent i de andra grupperna. Behandlingen tolererades väl av deltagarna.
Resultaten indikerar att insatser för att minska vejping bland unga vuxna kan bli avsevärt mer effektiva om de kombineras med förskrivning av vareniklin. Fynden är förvisso lovande, men de behöver replikeras i andra kontexter innan vi med säkerhet kan bedöma hur pass stark läkemedelseffekten faktiskt är.Inom utvecklingspsykologin avser irritabilitet en tidigt utvecklad benägenhet att reagera med ilska och frustration vid motgångar eller uteblivna belöningar. Irritabilitet har därtill visat sig vara associerad med en ökad risk för att utveckla både internaliserande och externaliserande anpassningsproblem, samt allvarliga psykiatriska tillstånd senare i livet. Tvillingstudier har generellt visat att individuella skillnader i irritabilitet bland barn och ungdomar uppvisar en måttlig till hög ärftlighet (30–60 procent), medan den återstående variationen förklaras av en kombination av individspecifika miljöfaktorer, slumpfaktorer och mätfel. Det har dock saknats tvillingstudier som har undersökt irritabilitet bland väldigt små barn.
En nyligen genomförd studie har adresserat denna kunskapslucka genom att undersöka utvecklingen av tecken för irritabilitet bland amerikanska tvillingar när de var mellan tre till fem år gamla. Deltagarnas föräldrar bedömde sina barns beteenden vid tre separata tillfällen med hjälp av Child Behavior Checklist för små barn. Forskarna skapade sedermera ett sammansatt mått baserat på fyra specifika påståenden som fångade barnets tendens att bli frustrerat, visa ilska, uppleva snabba känsloskiftningar, samt få utbrott.Den longitudinella forskningsdesignen, där samma tvillingpar följdes över tid, gjorde det möjligt att undersöka i vilken grad genetiska och miljömässiga influenser var stabila respektive varierande mellan mätningarna.
Egen bearbetning av data ur Figur 2 (Hung et al., 2025) Resultaten visade att ärftliga faktorer förklarade mellan 53 och 60 procent av variationen i irritabilitet vid de tre mättillfällena. De genetiska faktorerna visade en hög grad av stabilitet över tid. Vid fyra års ålder uppgick ärftligheten för irritabilitet till 59 procent. Av dessa genetiska influenser överlappade över hälften (58 procent) med samma faktorer som förklarade variationen vid tre års ålder. Det innebär samtidigt att ungefär 42 procent av de genetiska bidragen vid fyra års ålder utgjordes av nya influenser som inte var närvarande tidigare i utvecklingen, vilket tyder på att vissa genetiska effekter blir relevanta först senare i utvecklingen.
De unika miljömässiga influenserna uppvisade emellertid i högre grad av åldersspecificitet. Vid fyra års ålder förklarade sådana faktorer 41 procent av variationen av irritabilitet. Enbart 15 procent av de unika miljöinfluenserna vid fyra års ålder överlappade med motsvarande influenser vid tre års ålder. Det innebär således att 85 procent av de unika miljöinfluenserna vid fyra års ålder var nya och specifika för detta utvecklingsstadium. Ett liknande mönster observerades även vid fem års ålder, där både de genetiska och de unika miljömässiga bidragen visade jämförbara nivåer av stabilitet respektive åldersspecificitet. Fynden betonar således vikten av beakta utvecklingspsykologiska processer i beteendegenetiska studier för att på så vis mäta det komplexa samspelet mellan arv och miljö över tid.
Trikotillomani är ett understuderat psykiatriskt tillstånd som kännetecknas av återkommande och svårkontrollerade impulser att rycka ut sitt eget hår från olika kroppsdelar. Beteendet föregås ofta av känslor av oro, ångest eller rastlöshet och följs inte sällan av känslor av tillfredsställelse och lindring. Då tillståndet ofta är svårbehandlat kan det leda till synligt håravfall, vilket i sin tur är förknippat med skam, socialt undvikande och nedsatt funktionsförmåga.
Ett svenskt forskarlag har nyligen undersökt möjligheten att använda det nationella patientregistret för att identifiera personer med trikotillomani. De fann att 1 234 personer hade diagnosticerats med tillståndet inom den psykiatriska specialistvården mellan 1997 och 2020. Majoriteten var ogifta (82 procent) kvinnor (85 procent) med ytterligare psykiatriska diagnoser (79 procent). Föga förvånande var ångest- och depressiva tillstånd vanligast, men nära två femtedelar (39 procent) hade även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Författarna menar att resultaten öppnar för möjligheten att använda det nationella patientregistret i forskning om denna understuderade patientgrupp.
Detta innebär att artikeln ännu inte har genomgått referentgranskning.
Jag har tidigare sammanfattat en artikel som gruppen har författat om hur adhd överförs mellan föräldrar och barn med hjälp av barn-till-tvillingardesignen.
Med fullständiga brödrapar avses bröder där båda individer har giltiga resultat från intelligenstestet, medan ofullständiga brödrapar avser fall där endast en broder har ett tillgängligt resultat.
Det bör noteras att den aktuella studien utgår från det år då testen genomfördes, medan den tidigare studien baserade sina analyser på deltagarnas födelseår. Det högsta genomsnittliga IQ-värdet återfanns hos mönstrande födda 1975, vilka i majoritet testades vid 18 års ålder (1993).
Neuroticism är ett personlighetsdrag inom den psykologiska femfaktorteorin som karakteriseras av en ökad benägenhet av att hastigt uppleva negativa känslor såsom ilska, ångest, nedstämdhet, och sårbarhet.