Ingen koppling mellan vacciner och autism (Del 1)
I en ny serie ska jag förklara kontroversen, från Wakefield-skandalen till ett tjugotal epidemiologiska studier som inte har funnit något stöd för hypotesen.
Jag har tidigare skrivit ett längre inlägg om autismspektrumtillstånd, dess historia och de hittills identifierade orsakerna. En fråga som jag då inte berörde gäller huruvida vaccinering av barn i sig kan bidra till att de utvecklar autism. Anledningen till att jag inte diskuterade den frågan var att forskningen på området entydigt har visat att det inte finns några som helst belägg för ett sådant samband.
Detta till trots har frågeställningen återaktualiserats i samband med att USA:s nye chef för dess motsvarighet till Folkhälsomyndigheten (Centers for Disease Control and Prevention, CDC), har beslutat att utreda frågan på nytt. Efter det här tillkännagivandet har jag noterat att debatten om sambandet blossat upp på sociala medier, och därför väljer jag nu att bidra med mitt perspektiv i frågan.
Vi börjar från början genom att lära känna Andrew Wakefield som ledde den numera tillbakadragna studien som gav upphov till myten om sambandet mellan vacciner och autism. Vi går därefter igenom vad efterföljande studier har funnit.
Wakefield-skandalen
Andrew Wakefield var en brittisk läkare som under 1990-talet forskade på inflammatorisk tarmsjukdom (IBD, Inflammatory bowel disease) vid Royal Free Hospital i London. Redan 1995 ledde han en studie som undersökte huruvida mässlingsvaccin utgjorde en riskfaktor för senare utveckling av IBD. Artikeln, “Is measles vaccination a risk factor for inflammatory bowel disease?”, publicerades i en av världens mest prestigefyllda medicinska tidskrifter, The Lancet.
Wakefield och hans kollegor jämförde i den aktuella studien förekomsten av IBD mellan cirka 3 500 individer som hade blivit vaccinerade mot mässling, deras ovaccinerade partners, samt cirka 11 400 ovaccinerade kontrollpersoner med en jämförbar åldersfördelning. Studien rapporterade att de vaccinerade deltagarna löpte en 2,5 till 3 gånger ökad risk att utveckla två typer av IBD (Crohns sjukdom och ulcerös kolit) jämfört med de ovaccinerade kontrollpersonerna. Däremot fann författarna inga förhöjda risker bland de vaccinerade deltagarna att utveckla celiaki (glutenintolerans). Resultaten replikerades endast delvis när ovaccinerade partners användes som kontrollgrupp. Baserat på fynden drog författarna slutsatsen att mässlingsvaccinet potentiellt kunde utgöra en riskfaktor för flera inflammatoriska tarmsjukdomar.
Två år senare publicerade The Lancet en liknande studie av en oberoende forskargrupp som inte kunde finna något stöd för hypotesen (Feeney et al., 1997). Varken i Storbritannien (Miller & Waight, 1998) eller Finland (Pebody et al., 1998) kunde andra forskargrupper finna något stöd för att tidig exponering för mässlingsvaccinet på populationsnivå var förenad med en ökad risk för att utveckla Crohns sjukdom. Intressant nog kunde författarna själva heller inte replikera sina egna fynd i en efterkommande studie (Morris et al., 2000).
Wakefield gav sig dock inte utan argumenterade istället för att boven i dramat inte var mässlingvaccinet i sig, utan dess kombination med andra vacciner mot påssjuka och röda hund, det så kallade MPR-vaccinet (DeStefano & Shimabukuro, 2019). Efterkommande studier som undersökte MPR-vaccinet fann emellertid heller inget stöd för att det skulle öka risken för inflammatoriska tarmsjukdomar (Davis et al., 2001).
Wakefields intresse för vacciners potentiella hälsorisker avstannade inte vid inflammatoriska tarmsjukdomar. Under samma period började han undersöka en möjlig koppling mellan mag-tarmproblem och neurologiska utvecklingsstörningar, och i synnerhet autismspektrumtillstånd. Fynden presenterades i artikeln “Ileal-lymphoid-nodular hyperplasia, non-specific colitis, and pervasive developmental disorder in children“, som också publicerades i The Lancet (1998).
I den aktuella studien undersöktes tolv barn (varav elva pojkar) med en genomsnittsålder av sex år, som hade remitterats till den gastroenterologiska avdelning där Wakefield var verksam. Samtliga barn hade en diagnos inom autismspektrumet, men enligt föräldrarnas rapporter upplevde åtta av dem en plötslig försämring inom loppet av ungefär en vecka efter att ha fått MPR-vaccinet. De skulle enligt uppgift ha förlorat tidigare inlärda färdigheter såsom språk och socialt samspel, samtidigt som de utvecklade mag-tarmsymtom, däribland diarré och buksmärtor. Wakefield trodde sig ha upptäckt en ny vaccinorsakad tarmsjukdom som drabbade vissa autistiska barn. Det finns emellertid inga vetenskapliga belägg för att vacciner orsakar denna tarmsjukdom eller att tarmproblem hos vissa barn med autismspektrumtillstånd motiverar en separat diagnos.
Den rapporterade utvecklingen hos de deltagande barnen bar likheter med en särskild form av autismspektrumtillstånd där barn upplever en regressiv försämring, vilket innebär att de förlorar tidigare förvärvade färdigheter. Detta fenomen, ofta benämnt som regressiv autism, inträffar vanligtvis före tre års ålder (Pearson et al., 2018), vilket gjorde Wakefields påståenden särskilt anmärkningsvärda och kontroversiella.
Hur pass tillförlitliga var resultaten?
I sin bok “The Doctor Who Fooled the World: Science, Deception, and the War on Vaccines” (Johns Hopkins University Press, 2020), redovisade journalisten Brian Deer sin omfattande granskning av Wakefield och hans forskning. Genom att analysera medicinska journaler och intervjua föräldrar till barnen i studien upptäckte Deer snart att flera av barnen redan hade haft utvecklingsmässiga och medicinska problem redan innan de fick vaccinet, något som inte hade framgått i Lancet-artikeln. I flera fall hade författarna ändrat tidslinjerna för när symtom och tecken uppstod för att skapa en starkare koppling mellan vaccinet och autism. Exempelvis rapporterade studien att ett barns första beteendeförändringar hade skett ungefär en vecka efter vaccinationen, medan vederbörandes medicinska journaler visade på att debuten av förändrade beteenden hade uppstått flera månader tidigare. För andra barn hade medicinska problem som registrerats långt innan vaccinationen helt utelämnats, eller tonats ned i artikeln.
Senare granskningar av Deer avslöjade därtill att Wakefield redan innan studien påbörjades hade bestämt sig för att hitta denna "nyupptäckta sjukdom”. Redan två år innan The Lancet-artikeln publicerades, hade han tillsammans med advokaten Richard Barr skrivit en ansökan till den brittiska myndigheten för rättshjälp (numera Legal Aid Agency) för att få finansiering för en studie som skulle koppla MPR-vaccinet till en ny sjukdom, vilket skulle användas i en kommande stämningsansökan mot vaccintillverkare. I ansökan beskrev han redan det som han senare skulle presentera som en upptäckt: en kombination av tarminflammation och regressiv autism, som han kallade enterit/disintegrativ störning. Begreppet refererar till en föreslagen sjukdomsbild där barn först utvecklas normalt men sedan förlorar förvärvade färdigheter, såsom språk och social interaktion, samtidigt som de drabbas av en inflammatorisk tarmsjukdom. I ansökan skrev duon att det förelåg bevis för att syndromet direkt var orsakad av vacciner. Wakefield hade alltså redan innan någon forskning hade utförts bestämt sig för att bevisa ett samband mellan MPR-vaccinet och sjukdom – snarare än att undersöka om ett sådant samband överhuvudtaget existerade.
Brian Deer upptäckte också att Wakefield hade betydande ekonomiska intressen kopplade till sina påståenden. Förutom att han mottog över 11,3 miljoner SEK (i dagens penningvärde) från advokaten Richard Barr för att hitta bevis som kunde stödja en rättsprocess mot vaccintillverkare, hade han även kommersiella planer som byggde på att undergräva förtroendet för MPR-vaccinet. Flera av barnens föräldrar hade kommit i kontakt med Wakefield genom antivaccinationsgruppen JABS, som aktivt uppmuntrade föräldrar att rapportera MPR som orsak till sina barns autism. Wakefield kontaktade därtill själv flera familjer och diskuterade deras barns medicinska historia innan de ens hade undersökts, vilket kan ha påverkat deras berättelser om symtomens tidsförlopp.
Redan innan studien publicerades hade Wakefield därtill ansökt om patent för ett alternativt mässlingsvaccin samt diagnostiska tester för sin “nyupptäckta sjukdom”. Om MPR-vaccinet hade förlorat sitt förtroende, skulle hans nya produkter kunna generera betydande intäkter. Sådana intressekonflikter redovisades aldrig för varken The Lancet eller Wakefields forskarkollegor, vilket strider mot vetenskapliga och etiska riktlinjer.
Brian Deer upptäckte också att Wakefield och hans forskarteam hade ändrat diagnoser för barnens tarmproblem. När sjukhusets patologer analyserade vävnadsprover tagna i anslutning till barnens koloskopier (kameraundersökningar av tjocktarmen) saknades det i flera fall tecken på inflammatorisk tarmsjukdom. Trots detta omtolkade Wakefields forskarlag resultaten och ändrade diagnoserna så att de skulle passa in i den föreslagna sjukdomsbilden. I studien rapporterades att elva av de tolv barnen hade en form av tarminflammation, men enligt sjukhusets egna patologirapporter var flera av barnens tarmar helt normala. På detta sätt skapade Wakefield ett konstgjort samband mellan MPR-vaccinet, tarmsjukdom, och autismspektrumtillstånd, trots att barnens faktiska medicinska data inte stödde denna koppling.
När avslöjandena om Wakefields forskningsfusk blev kända inledde Storbritanniens General Medical Council (GMC, motsvarigheten till Socialtyrelsen) en omfattande utredning. Den pågick i flera år och blev en av de längsta disciplinförhandlingarna i brittisk medicinsk historia. GMC fann att Wakefield inte enbart hade manipulerat data, utan också genomfört medicinska ingrepp på barn utan etiskt godkännande. De studerade barnen hade genomgått invasiva undersökningar, såsom koloskopier, lumbalpunktioner (provtagning av ryggmärgsvätska medelst nål i ländryggen) och blodprover. Samtliga utan tillräckliga medicinska indikationer, vilket bröt mot både etiska och kliniska riktlinjer. GMC:s panel fann honom skyldig till allvarliga överträdelser, inklusive bristande professionalitet och oetiskt beteende. Detta ledde till att Wakefieldförlorade sin läkarlicens, och samma år drog The Lancet officiellt tillbaka artikeln med motiveringen att den var baserad på felaktiga och manipulerade data. Detta till trots har Wakefield fortsatt att vara en centralfigur inom antivaccinationsrörelsen.
Den första reaktionen kom från Sverige
I slutet av 1998 formulerade Chrisopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet,1 tillsammans med smittskyddsläkaren Harald Heijbel, ett kortare svar till Wakefields studie i artikeln “MMR and autism” som publicerades i tidskriften Autism.
Redan under den aktuella tidsperioden var det många som argumenterade för att ökningen av personer som hade blivit diagnosticerade med autismspektrumtillstånd kunde tillskrivas storskaliga vaccinationsprogram. Enligt Gillberg & Heijbels (1998, s. 423) förmenande handlade det snarare om att definitionen av tillståndet hade utvidgats:
There is some evidence that the rate of autism as currently diagnosed is considerably higher than 20 or 30 years ago when the concept of autism was narrower than it is today (Wing, 1993; Gillberg, 1995; Gillberg and Wing, 1998). This has been taken as indirect support for a possible link between MMR and autism given that the vaccination procedure was introduced on a large scale in the early 1980s.
För att närmare granska sambandet valde Gillberg och Heijbel att analysera data från ett av deras screeningstudier av 78 106 barn födda mellan 1975 och 1984 som var folkbokförda i Göteborg och Bohuslän i slutet av 1988 (Gillberg et al., 1991). Deltagarna hade genomgått grundliga utredningar och totalt 55 deltagare hade blivit diagnosticerade med autism (enligt DSM-III).
I Sverige hade mässlingsvaccinet funnits sedan 1970-talet, men införandet av MPR-vaccinet 1982 innebar en drastisk ökning av täckningsgraden i befolkningen – från cirka 50 till 90 procent på kort tid. Gillberg och Heijbel ville använda denna utveckling som ett naturligt experiment för att undersöka om ökningen i täckningsgrad var förenad med en ökad förekomst av autism i deras material.
Materialet delades därför in i två grupper baserat på födelseår och exponering för vaccinet:
Barn födda mellan 1 januari 1975 och 30 juni 1980
Barn födda mellan 1 juli 1980 och 31 december 1984
Grupp 1 omfattade totalt 5 år och 6 månader, medan grupp 2 omfattade 4 år och 6 månader. Relativt sett utgjorde grupp 1 således 55 procent av samtliga barn i studien, medan grupp 2 motsvarade de återstående 45 procenten.
Av de 55 barn som fått en autismdiagnos tillhörde 34 den förstnämnda gruppen, medan 21 barn tillhörde den senare gruppen. Relativt sett var således 62 procent av barnen med autism födda i den förstnämnda gruppen, medan enbart 38 procent var födda i den senare gruppen.
Gillberg och Heijbel argumenterade för att andelen barn med autism i den senare gruppen borde ha varit högre än 45 procent (alltså gruppens andel av de studerade födelseårgångarna) för att det skulle indikera att vaccineringen korrelerade med förekomsten av autism. De förkastade således den hypotesen.
Ett flertal liknande studier genomfördes därefter i Storbritannien (Taylor et al., 1999; 2002; Kaye et al., 2001; Lingam et al., 2003; Smeeth et al., 2004), USA (Dales et al., 2001), Japan (Honda et al., 2005; Uchiyama et al., 2007) och Kanada (Fombonne et al., 2006) med samstämmiga resultat; inga samband kunde påvisas mellan MPR-vaccinet och en ökad förekomst av autism på befolkningsnivå.
Ett annat indirekt test
Enligt rapporten Orsaker till lokalt låg täckning av MPR-vaccination i Sverige (Folkhälsomyndigheten, 2014) minskade täckningsgraden för MPR-vaccinet drastiskt efter publiceringen av Wakefields 1998 artikel, vilket illustrerades i den nedanstående figuren:
På liknande sätt som Gillberg och Heijbel genomförde sin studie skulle man kunna undersöka huruvida den minskade täckningsgraden i slutet av 1990-talet resulterade i en ökad förekomst av autism bland barn födda efter 1984.
Min kollega Sebastian Lundström, docent i barn- och ungdomspsykiatri vid Göteborgs universitet, har under flera år undersökt hur förekomsten av autismspektrumtillstånd har utvecklats i landet.
I ett av hans mer uppmärksammade arbeten,“Autism phenotype versus registered diagnosis in Swedish children: prevalence trends over 10 years in general population samples”, som publicerades i BMJ (2015), fokuserade han och hans forskarlag på cirka 1,1 miljoner barn födda i Sverige mellan 1993 och 2002. I de initiala analyserna undersökte forskarlaget förekomsten av diagnosticerade autismspektrumtillstånd upp till 10 års ålder. De fann att förekomsten i genomsnitt ökade för varje årskull, från 0,23 procent bland dem som var födda 1993 till 0,50 procent bland dem som föddes 2002.
Lundström nöjde sig dock inte med detta utan ville även undersöka om denna utveckling reflekterades i mätningar av symtom för autism. Sådana data hade sedan tidigare skattats av föräldrar till deltagare i den nationellt representativa tvillingstudien CATSS (Child and Adolescent Twin Study in Sweden) när deltagarna var mellan 9 och 12 år gamla. Forskarlaget kunde således analysera data från strax under 20 000 tvillingar födda i Sverige under samma tidsperiod (1993–2002). Till skillnad mot sina tidigare analyser som baserades på diagnosdata fann de dock inget stöd för en motsvarande ökande trend när autism mättes och utvärderades med symtomdata:
The annual prevalence of the autism symptom phenotype was stable during the 10 year period (P=0.87 for linear time trend). In contrast, there was a monotonic significant increase in prevalence of registered diagnoses of autism spectrum disorder in the national patient register (P<0.001 for linear trend).
Författarna tolkade resultaten som att det inte förelåg en faktisk ökning av autismspektrumtillstånd i befolkningen utan att alltfler blev diagnosticerade av andra skäl.
This suggests that administrative changes, affecting the registered prevalence, rather than secular factors affecting the pathogenesis, are important for the increase in reported prevalence of autism spectrum disorder.
För att få en fördjupad förståelse av fenomenet undersökte Lundström och hans kollegor graden av symtom för autism bland CATSS-tvillingarna som hade fått en diagnos av autismspektrumtillstånd före 13-årsålder. Fynden presenterades i artikeln “Secular changes in the symptom level of clinically diagnosed autism“, som publicerades i Journal of Child Psychology and Psychiatry (2018).
När författarna undersökte dem som hade fått en autismspektrumdiagnos fann de att det genomsnittliga antalet symtom hade minskat med 30 procent över en tioårsperiod. Minskningen var emellertid inte statistiskt signifikant bland dem som diagnostiserades före 7 års ålder, men bland dem som fick en senare diagnos hade det genomsnittliga antalet symtom halverats under samma tidsperiod. De barn som föddes senare under studieperioden behövde helt enkelt uppvisa färre symtom för att få en diagnos jämfört med de som var födda tidigare.
I Lundströms studier har vi inte haft något mått på huruvida deltagarna hade blivit vaccinerade eller inte, men i likhet med de ovan nämnda studierna kan vi inte se att förändringarna i den nationella täckningsgraden av MPR-vaccinet påverkade förekomsten av autismspektrumtillstånd, mätt i faktiska symtom för tillståndet
Korrelation ≠ kausalitet (orsakssamband)
För att förstå vikten av att skilja korrelation från kausalitet kan vi undersöka ett hypotetiskt scenario: Vad hade hänt om ett indirekt samband faktiskt funnits?
Det är här viktigt att ha i åtanke att två samtidiga trender inte nödvändigtvis innebär att det föreligger ett orsakssamband. Ett exempel av detta utgörs av den nedanstående grafen som fick stor spridning på sociala medier och visar att diagnoser av autism ökade i USA i likartad takt som försäljningen av ekologiska matvaror. Det finns mig veterligen inga belägg för att ekologiska matvoror skulle utgöra en riskfaktor för autism, trots att båda fenomenen tycks ha ökat i liknande takt under den aktuella mätperioden.
Storskaliga danska befolkningsstudier
Det inte är slumpmässigt vilka barn som blir vaccinerade. De faktorer som ökar sannolikheten för vaccination kan också påverka sannolikheten att utveckla autismspektrumtillstånd. Epidemiologer kallar sådana faktorer för förväxlingsfaktorer, eftersom de kan skapa ett skenbart samband mellan vaccination och autism om de inte beaktas. I början av 2000-talet började danska epidemiologer använda befolkningsregister för att undersöka om förekomsten av autismspektrumtillstånd skiljde sig mellan vaccinerade och icke-vaccinerade barn, med justering för ett antal mätbara förväxlingsfaktorer.
Den första av två studier, “A Population-Based Study of Measles, Mumps, and Rubella Vaccination and Autism”, leddes av Kreesten Meldgaard Madsen2 och hans kollegor och publicerades 2002 i den ansedda medicinska tidskriften New England Journal of Medicine. Studien omfattade samtliga 537 303 barn födda i Danmark mellan 1991 och 1998, varav 440 655 (82 procent) hade fått MPR-vaccinet.
Efter justering för ålder, tidpunkt för MPR-vaccination, kön, födelsevikt, gestationsålder (graviditetens längd i fullgångna veckor), moderns högsta uppnådda utbildningsnivå och familjens socioekonomiska status fann Madsen och hans kollegor att det inte förelåg någon signifikant skillnad i förekomsten av autismspektrumtillstånd mellan barn som hade fått MPR-vaccinet och dem som var ovaccinerade. Det innebär att de inte kunde utesluta att någon eventuell skillnad kunde förklaras av slumpen. Om något var förekomsten av autism något lägre bland de vaccinerade barnen.
Anders Hviid, professor i epidemiologi vid Statens Serum Institut i Danmark, en av medförfattarna till den första studien, tog nästan två decennier senare initiativet till att genomföra en uppföljningsstudie för att se huruvida resultaten kvarstod bland barn födda efter den första studien. Artikeln, “Measles, Mumps, Rubella Vaccination and Autism: A Nationwide Cohort Study” publicerades 2019 i Annals of Internal Medicine.
Den aktuella studien omfattade samtliga barn födda i Danmark mellan 1999 och 2010, vilka följdes upp från ett års ålder fram till dess att de antingen fick en diagnos av autismspektrumtillstånd, emigrerade, avled i förtid eller nådde slutet av uppföljningsperioden i augusti 2013.
Forskarna justerade sina modeller för: ålder; födelseår; kön; andra vacciner som administrerades under barndomen; förekomst av autismspektrumtillstånd bland deltagarnas syskon; samt andra riskfaktorer för autismspektrumtillstånd, såsom föräldrarnas ålder vid deltagarens födsel; moderns rökning under graviditeten; förlossningsmetod; prematur födsel (födsel före graviditetsvecka 37); Apgar-poäng vid 5 minuter (ett bedömningssystem av nyföddas hälsotillstånd baserat på andning; puls, muskeltonus, reflexer och hudfärg); låg födelsevikt; och huvudomfång.
Resultaten var likvärdiga med den föregående studien; det förelåg ingen signifikant skillnad mellan de barn som hade fått MPR-vaccinet och de som inte hade fått det. Om något var förekomsten av autismspektrumtillstånd 7 procent lägre bland de vaccinerade barnen men den här skillnaden kunde inte särskiljas från slumpen.
Resultaten stod sig även i USA
Man kan med enkelhet förföras av de storskaliga och representativa registerdata som finns i de nordiska länderna men de fynd som härrör ur sådana studier behöver inte nödvändigtvis vara generaliserbara till andra länder. Problemet är att det påfallande ofta saknas likvärdiga registerdata i andra länder.
Ett försök till att replikera de danska fynden genomfördes i USA med hjälp av data från ett privat försäkringsbolag. Anjali Jain, specialistläkare och forskare i pediatrik, och hennes kollegor kunde på så vis analysera ett urval av nästan 96 000 barn som hade minst ett äldre syskon. Resultaten av studien presenterades i artikeln “Autism occurrence by MMR vaccine status among US children with older siblings with and without autism“, som publicerades i den ansedda amerikanska medicinska tidskriften JAMA (2015).
I den aktuella studien analyserade Jain och hennes kollegor MPR-vaccinationsstatus vid 2 och 5 års ålder och jämförde förekomsten av autismspektrumtillstånd mellan vaccinerade och ovaccinerade barn med justering för ett större antal mätbara förväxlingsfaktorer. I likhet med de danska studierna fann de amerikanska forskarna att MPR-vaccination inte var associerad med en ökad förekomst av autismspektrumtillstånd, oaktat om deltagarnas äldre syskon hade tillståndet eller inte. Återigen var förekomsten, om något, lägre bland de vaccinerade barnen, vilket talar emot någon vaccinationseffekt.
En viktig begränsning med studier av den här typen är icke-representativa urval. Dels krävs att föräldrarna till barnen är försäkringstagare hos det aktuella bolaget vid starten av uppföljningen, dels att de förblir försäkringstagare under hela uppföljningsperioden. Det finns flera faktorer som kan påverka varför vissa väljer specifika försäkringsbolag och varför andra antingen byter till konkurrerande företag över tid eller saknar ekonomiska resurser för att förbli försäkrade.
Då den aktuella studien replikerade de tidigare danska fynden tyder det på att resultaten inte enbart är en effekt av det specifika urvalet i den amerikanska populationen. Trots metodologiska skillnader, såsom olika studiedesigner och statistiska modeller, kom samtliga tre studier fram till likvärdiga resultat.
Inom vetenskapen benämns detta metodtriangulering, vilket innebär att samma forskningsfråga undersöks med hjälp av olika metoder. Syftet är att öka säkerheten kring ett givet resultat genom att uppnå likvärdiga fynd oberoende av vilket specifikt datamaterial och vilka analysmetoder som används. Genom att kombinera evidens från olika källor kan forskare bättre utesluta att fynden är en artefakt av en enskild metod eller ett specifikt urval. I det här fallet stärker trianguleringen slutsatsen att MPR-vaccinet inte är associerat med en ökad förekomst av autismspektrumtillstånd.
Systematiska översikter
De två danska befolkningsstudierna och den amerikanska replikationsstudien utgör de främsta studierna som har undersökt sambandet mellan MPR-vaccinering och förekomst av autismspektrumtillstånd. Genom åren har det därtill publicerats en mängd mindre studier genomförda i olika länder.
Ett försök att kvantifiera den sammanvägda effekterna av vacciner på sannolikheten att utveckla autismspektrumtillstånd leddes av Guy Eslick, professor i kirurgi vid University of Sydney. Resultaten redovisades i artikeln “Vaccines are not associated with autism: An evidence-based meta-analysis of case-control and cohort studies” som publicerades i tidskriften Vaccine (2014).
Analyserna inkluderade fem kohortstudier med cirka 1,3 miljoner deltagare som följdes upp över tid, samt strax under 10 000 deltagare i fall-kontrollstudier där vaccinationsstatus jämfördes mellan personer med och utan autismspektrumtillstånd. Sammanfattningsvis fann ingen av studierna något stöd för hypotesen att vacciner, eller deras underliggande mekanismer såsom kvicksilver och andra tungmetaller, är associerade med en ökad förekomst av autismspektrumtillstånd.
Findings of this meta-analysis suggest that vaccinations are not associated with the development of autism or autism spectrum disorder. Furthermore, the components of the vaccines (thimerosal or mercury) or multiple vaccines (MMR) are not associated with the development of autism or autism spectrum disorder.
Efterföljande systematiska översikter som har inkluderat nyare studier har enbart bekräftat att det inte föreligger något samband mellan vacciner och autismspektrumtillstånd (DeStefano & Shimabukuro, 2019; Mohammed et al., 2022).
Vad kommer i del 2?
I nästa del av serien kommer jag att fördjupa mig i epidemiologiska studier som har undersökt huruvida mödrar som vaccinerades mot svininfluensan (H1N1) under graviditeten födde fler barn med autismspektrumtillstånd än de som inte fick vaccinet. Detta leder oss vidare till en djupare diskussion om hypotesen kring maternell immunförsvarsaktivering under graviditeten, där flera beteendegenetiska studier har producerat spännande rön. Se till att prenumerera på nyhetsbrevet så att du inte missar det inlägget.
Jag har tidigare skrivit om Gillberg i det här inlägget.
Madsen var vid tillfället doktorand i epidemiologi vid Århus universitet men har sedermera lämnat akademien.
Finns mycket hos dig som är imponerande, men det som gläder mig mest är din vilja och förmåga att skriva så att också en allmänintresserad kan ta till sig materialet 👍